East Grinstead i England – medan kvällsmörkret sänker sig över Saint Hill och spridda moln svävar ovanför, ljuder en kakafoni av språk i den lätt oktoberkyliga luften. Gäster i smoking, aftonklänningar och etnisk klädsel överskrider kulturgränserna – de utgör en grupp människor från 65 länder som hälsas, välkomnas och visas vidare uppför trapporna till en praktfullt utsmyckad scen. I skenet av fotoblixtar spelar en säckpipsorkester i traditionella kiltar och bidrar till feststämningen med sitt unika ljud. Spänningen är påtaglig.
Det är kvällen den sjunde dagen i den tionde månaden – årsdagen av grundandet av Internationella scientologförbundet (IAS). Dess medlemmar och gäster har varje år under de sista 32 åren samlats för att markera förbundets tillblivelse denna dag, i den skogiga och fridfulla miljö som en gång var hem till författaren och humanitetsförkämpen L. Ron Hubbard – Scientologins grundare.
Det här är ett speciellt år – tolv månader av vad som kanske är den största tillväxten i kyrkans historia. Medlemmarna har inte bara kommit hit för att fira invigningen av ett jättelikt nytt regionalt center i Sydney i Australien för Asien-Stillahavsregionen och nya anläggningar i Harlem i New York, Atlanta i Georgia och Budapest i Ungern, utan också för att fira kyrkans missionsarbete för humanitära ändamål, vilket tjänar som ett klart bevis på djupet – och i många fall modet – i de IAS-understödda kampanjerna.
Det är också den första av tre festfyllda kvällar vars syfte är att hylla denna medlemsorganisations humanitära engagemang, en organisation som alltsedan 1984 har banat väg för global tillväxt och har stött dem som vigt sina liv åt att hjälpa sina medmänniskor. Denna kväll skiljer sig inte från andra år, bortsett från att de milstolpar som man ser här lyser upp en väg av stadiga framsteg – i vad som först var en dröm och sedan verklighet, och vilket nu återspeglas i form av miljontals liv som nåtts, människor som hjälpts och hopp som skapats.
När Scientologi-religionens kyrklige ledare David Miscavige inledde presentationerna, anmärkte han att kyrkan inte bara har upplevt ett rekordartat år av tillväxt – genom invigningen av nya kyrkor och anläggningar runtom i världen – utan att den humanitära hjälpen från kyrkans sekulära missioner också hade ett rekordår.
”Välkomna till IAS härlighet”, sade han till de församlade medlemmarna och gästerna, vilka inkluderade tidigare vinnare av IAS frihetsmedalj, ända från förbundets första årliga konferenser. ”Välkomna till en härlighet som överträffar alla andra sedan den gång vi först gav vårt löfte till mänskligheten.”
I sin beskrivning av de händelser som gjorde det gångna året unikt tog David Miscavige särskilt upp det följande: Scientologi-frivilligpastorernas arbete i både katastrofområden och lokalsamhällen världen runt, de framsteg som har gjorts i år genom de modiga kampanjerna för att införa mänskliga rättigheter bland soldater i det krigshärjade Colombia, spridningen av droginformation till lärare, elever och föräldrar och arbetet med att avslöja psykiatrins övergrepp.
”Så genom att vi håller dessa övertygelser för självklara – att om någon inkräktar på en människas rättigheter, så inkräktar han på allas rättigheter, och att om man inte respekterar den lägsta av människor, så respekterar man inte mänskligheten” sade David Miscavige, ”då har vi i samma andetag också lovat att erkänna den ’magiska kraften’ i allt levande, och följaktligen IAS majestät. Och utöver allt det ska det sägas att man inte ger ett sådant löfte om man inte kan leva upp till det, vilket vi naturligtvis kan.”
Det åtagandet avspeglades hos var och en av 2016 års IAS-frihetsmedaljörer – Sandra och Felipe Poveda från Bogotá i Colombia, Ben och Meghan Fialkoff från New York City och Shelley Wilkins från Sydney i Australien – vars berättelser presenterades under kvällens lopp och vilka i detalj beskrev de humanitära insatser till vilka IAS-medlemmar har skänkt sitt ekonomiska, känslomässiga och andliga stöd.
Far-och-dotter-teamet Fialkoff förärades frihetsmedaljen för sitt fortsatta arbete med att införa ”Sanningen om droger”-undervisning för tiotusentals ungdomar i New York City. Detta har bidragit till den första minskningen i narkotikabruket bland tonåringar på över ett årtionde. De började sitt arbete, sade Ben, efter att han hade sporrats av uppmaningar från kyrkans och IAS-medlemmars sida om att engagera sig.
”Jag ställdes inför detta som ett personligt åtagande, ett stort åtagande”, sade den framträdande New York-parodontologen efteråt i en intervju. ”Jag minns att jag gick ut i regnet en kväll och började vandra runt [på uteplatsen] och tänkte: Kan jag klara det här? Kan jag klara det här? Min familj kom ut och sade: ’Pappa, varför går du ute i regnet?’ Jag svarade: ’Det är okej, låt mig fundera. Jag funderar.’”
När han kom in, sade han, hade han fattat sitt beslut. Han och hans dotter Meghan lanserade tillsammans den första av sina satsningar: att kontakta polisen i New York City samt politiska intressen och organisationer för att vinna bifall av och samarbete för vad som nu har blivit till en framgångsrik drogundervisningskampanj för barn och ungdom i hela regionen. Dessa tjänstemän hjälpte i sin tur till att få ut kampanjens antidrog-budskap och -material till skolor, fritidsgårdar och stadens gator genom mer än 1 000 möten och medborgarträffar.
På senare tid har Ben – en flykting från Castros Kuba 1962 – och Meghan utvidgat sitt arbete till att omfatta Centralamerika. De sammanträffade med militära och civila ämbetsmän i Haiti, Guatemala, Dominikanska republiken, El Salvador och andra platser. De har därigenom vunnit nytt stöd för att gå ut med drogförebyggande information i länder där kampen mot den växande utbredningen av drogrelaterade sociala missförhållanden – vilka förvärras av den olagliga narkotikahandeln – är en självklar uppgift.
”Vi åtog oss utmaningen, eftersom vi tror på att det här fungerar”, sade Ben Fialkoff. ”Och det fungerar faktiskt.”
Sandra och Felipe Poveda avspeglade också dessa åtaganden i ett liknande sammanhang: de antog en unik utmaning genom de kampanjer som Enade för mänskliga rättigheter och Ungdomar för mänskliga rättigheter driver.
År 2008, medan Felipe fortfarande var tonåring, började de två syskonen ta kontakt med militära och civila ledare i sitt hemland Colombia. Deras idé var att man borde utbilda soldater i att skydda snarare än att kränka mänskliga rättigheter i det krigshärjade landet, där 52 år av väpnad konflikt först alldeles nyligen har övergått i en vapenvila och fredsförhandlingar.
Det var ett beslut som innebar stora risker, konstaterade David Miscavige, och yttrade sig om det mod som Sandra och Felipe hade visat.
”Det är en historia”, förklarade han för IAS-medlemmarna, ”som betonar det faktum att de som står på denna scen inte sällan är de hemliga aktörerna bakom världsrubrikerna. Den påminner oss också om att de lika ofta går till farliga ytterligheter i sin strävan att uppnå fred och den storhet som utmärker IAS. Jag menar inte att man måste riskera livet för att vinna frihetsmedaljen, men när de lyckas, är berättelserna svindlande.”
Vid möten i regeringssoldaternas djungelläger var Sandra, en tandläkare från Bogotá, och hennes bror, en musiker och konstnär, en ”icke-hotande” och uppriktig närvaro, som djärvt talade med soldaterna om medkänsla, om deras svårigheter i fältet, och i klara ordalag om mord, kidnappningar, våldtäkter, terrorism och andra krigsförbrytelser som både militären och rebellerna begick, i strid med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
”De lyssnade”, sade Sandra efteråt i en intervju. ”De hörde oss.”
I programmen ingick rekonstruktioner av situationer där soldater kunde tänkas stå inför ett val: att antingen skydda de mänskliga rättigheterna, eller att använda illegal kraft eller tillfoga trauma. Poängen var att hjälpa dem att bättre förstå sitt moraliska och etiska ansvar, och vilken betydelse dessa beslut kunde ha för deras egen mänsklighet.
Vid en punkt, sade Sandra, blev en militärbefälhavare upprörd då han hörde talas om mötena, eftersom han inte hade blivit tillfrågad, och han upphävde och förbjöd summariskt mötena. Men hon lät sig inte avskräckas.
”Vi kunde inte låta det ske”, sade hon. Hon kontaktade därför andra inom militären som hade stött henne och bad om deras hjälp. De trädde emellan och återställde programmet, vilket i slutändan utbildade 300 000 soldater och bidrog till att förvandla människorättssituationen i landet.
Shelley Wilkins, mottagare av frihetsmedaljen och nationell direktör för Kommittén för Mänskliga Rättigheter i Australien, utnyttjade landets lagar om informationsfrihet till att ta itu med psykiatriska övergrepp på sjukhus och mentalvårdsanstalter.
Med hjälp av de offentliga uppgifterna uppdagade hon intressekonflikter bland psykiatriker, vilka hade hemliga kopplingar till läkemedelsföretag som sålde psykofarmaka. Avslöjandena skapade en mediastorm. Wilkins exponerade förskingring av medel, dokumenterade oredovisade negativa reaktioner hos barn till följd av skadliga psykiatriska preparat, och annan kränkande behandling.
Till slut resulterade avslöjandena i lagstiftning som förbjöd sterilisering av patienter på mentalvårdsanstalter och förbjöd elchocks-”terapi” på barn.
Programmet för kvällen innehöll också andra milstolpar från det gångna året vilka möjliggjorts tack vare IAS-medlemmar. Detaljerade beskrivningar gavs om vilka insatser både Enade för mänskliga rättigheter och Ungdomar för mänskliga rättigheter hade stått för och hur de hade spritt budskapet om tolerans och respekt genom evenemang i över 100 städer.
Med hjälp av den nationella polisen på Venezuelas populära semesterö Isla Margarita delade frivilliga och poliser ut omkring 180 000 exemplar av Vägen till lycka, en sekulär guide för att skapa ett sunt och givande liv, vars 21 levnadsregler utvecklades av L. Ron Hubbard.
Ledare för Boy Scouts of America, en ungdomsorganisation grundad 1910 för att lära ungdomar att klara sig själva, visa respekt för andra och ha etiska värderingar, slog sig samman med den kyrkosponsrade Sanningen om droger-kampanjen för att distribuera material till scouterna och för att göra denna undervisning till en del av kraven för scouternas förtjänstmärken.
I evenemangen under veckoslutet ingick utmärkelser som förärades större bidragsgivare till IAS, som har stött det humanitära arbete som kyrkan bedriver runtom i världen. Bland de aktiviteter som bidragen finansierar finns insatsgrupper av frivilligpastorer med både scientologer och icke-scientologer. De har gett bistånd till offer för jordbävningar och andra naturkatastrofer och arbetat nära samman med myndigheter och servicegrupper för att bygga relationer som kan förbättra räddningsinsatserna. Sedan frivilligpastorsprogrammet startade har det gett bistånd till över tre miljoner människor.
Det årliga evenemanget avslutades den 9 oktober med den årliga välgörenhetskonserten för East Grinstead. Denna konsert resulterade i rejäla donationer för att stötta ungdomar och de äldre, samt ett bidrag för att hjälpa till att bevara den lokala Bluebell Railway, en del av East Sussex historia i över 100 år.
Kyrkans stöd för lokala välgörenhetsorganisationer i East Grinstead startade på 1960-talet, då L. Ron Hubbard, som på den tiden bodde på och ägde Saint Hill Manor, började ge bidrag till brandkåren och andra samhällstjänster. Detta skapade en tradition som har fortsatt sedan dess.
Under presentationerna ägnade East Grinsteads borgmästare, Bob Mainstone, några ögonblick åt ett improviserat tal inför de 1 500 medlemmar som hade samlats för konserten, och berättade om sina egna erfarenheter av Saint Hill.
”Jag ska säga något nu som jag faktiskt aldrig har haft en chans att säga inför så här många människor, och jag vill helt enkelt vända mig till den gentleman ni ser […] på den här sidan av skärmen, mr Hubbard, som […] engagerade sig i samhället under den tid då han bodde här”, sade borgmästaren.
”Han tog del i flera olika aktiviteter och stöttade välgörenhet, och vad som har hänt sedan dess är att ni har fortsatt göra det, och ni har blivit en mycket viktig del av East Grinstead. Och ni är mycket […] mycket värdefulla för oss.”
För David Miscavige hade det budskapet en speciell betydelse.
Under ett privat samkväm senare under kvällen, i ett rum med dämpad belysning i Saint Hill Manor, träffade han mr Mainstone och tidigare borgmästare och kommunfullmäktige i staden, samt deras fruar, för att särskilt tacka dem för deras år av samarbete.
”Det är här jag växte upp”, sade David Miscavige, efter att ha läst högt från ett personligt meddelande han hade skrivit till borgmästare Mainstone – som för cirka 40 år sedan var hans lärare i skolan, en mentor, ett inflytande i hans liv och en vän under alla de åren.
”Jag betraktar fortfarande East Grinstead som mitt hem”, sade han.
