Harlem är … så mycket. För många människor som var tvungna att röja undan barriärer för att kämpa sig in i den amerikanska drömmen, var Harlem nära nog allt, på gott och ont, men hade alltid själ och rytm. Langston Hughes, den dyrkade poeten från Harlems renässans på 1930-talet, fångade stadsdelens anda: ”You’ll hear their feet / Beating out and beating out a— / You think / It’s a happy beat?”
Det var en lycklig rytm i Harlem på den sista dagen i juli 2016. Scientologin, religionen som lyfter anden och återuppbygger samhällen, var fullt upptagen med att öppna två nya byggnader, en kyrka och ett samhällscenter i hjärtat av spanska Harlem. Utsökt renoverade och utsmyckade – inte bara för att vara vackra, utan så att alla i Harlem, oavsett ras eller religion, kan ha en samlingsplats – ett högkvarter, så att säga – för att vända på civilisationens hemska förfall.
En framstående man och stöttepelare i Harlems återfödelse, pastor Johnny Ray Youngblood – själv en predikanternas predikant vid den ärevördiga Mount Pisgah Baptist Church och en sann vän till Scientologi-kyrkan – sade åt människor vad man kan förvänta sig från denna nya kyrka med sitt samhällscenter: ”Scientologer söker hjälpa människor vars ansikten de aldrig sett, vars ögon de kanske aldrig får se in i och vars namn de aldrig får lära känna. […] Så skåda denna [kyrka] som har blommat upp framför oss. Må den bli en mäktig fyr för folket i Harlem.”
Efter att ha kallat scientologer och vänner till inget mindre än ett korståg för att sätta stopp för korruption och samhällets kollaps, citerade Scientologins ledare David Miscavige vad som sades av grundaren L. Ron Hubbard, som bodde i New York City på 1930-talet och återvände för att göra sociologisk forskning i mitten av 1970-talet: ”Det var här och då som LRH förfinade sin teknologi för att rädda människor, och han beskrev den på detta vis: ’Här finns många svar på livets gåtor – och det är meningen att människan ska använda dem.’ Och det är vad vårt nya samhällscenter representerar: inte bara ett erbjudande om hjälp, utan vår rätt och vår skyldighet att hjälpa.”
Den över 6 000 kvadratmeter stora kyrkan i Harlem har en exakt planlösning som borgar för smidig genomströmning i lokalerna för religiösa aktiviteter och studier. Besökare välkomnas vid ett informationscenter, där paneler och videoskärmar presenterar religionens trossatser och handlingsinriktade program, samt biografin över L. Ron Hubbard. Samhällscentret ståtar med styrelserum, konversationsrum, klassrum och ett kafé.
Från det ögonblick invigningsbandet föll till marken har verksamheten i kyrkan och centret stadigt och oavlåtligt trummat på. Charles Rangel, ledamot i representanthuset, förde in en officiell kungörelse i kongressens protokoll som tillkännager att invigningsdagen, den 31 juli 2016, är Scientologins dag i Harlem.
Bland de första som engagerade sig i den vitala nya kyrkans samhällsverksamhet var pastor Mary White, som tog med sig sin kristna församling till söndagsbetraktelser, och kyrkoherde Susana Bastarrica, grundare av The Vigil 4 Peace & Ecology, som samlade medborgare för att fira internationella fredsdagen.
Aktiviteterna utvidgades till konst, då ett mariachiband från Harlems spanska delar tog över samhällscentrets samlingsrum för att repetera. Kort därefter, vid ett evenemang som präglades av stort och mångfaldigt deltagande från lokalbefolkningen, framförde underhållaren Rappin’ Tate sin ”Hip Hop to Hip Hope” på 125:e gatan.
Konferenser kring mänskliga rättigheter, kampanjer mot droger, upplysning om psykiatriska övergrepp, firanden av Harlems jazzarv – allt detta och mer därtill har ägt rum under de allra första månaderna sedan Harlems ideala kyrka och samhällscenter öppnades. Rekordmånga människor deltar i Scientologins andliga tjänster och kurser, barnskaror bygger upp sina liv i samhällcentrets lokaler för läx- och skolhjälp.
Harlems nya ideala kyrka och samhällscenter har varit den tändande gnistan som gett nytt liv åt denna stolta, anrika stadsdel som alltför länge varit stadd i nedgång. Som Miscavige sade vid invigningen: ”Det enda man behöver göra är att lägga örat mot marken och höra hur det genljuder, om och om igen:
Harlem!
Harlem!
Harlem!”
