Ett tempel fyllt av bullriga tunnhåriga män ropar ut hårda ord på guttural spanska. Sedan tonar oväsendet plötsligt bort, och snart infinner sig absolut tystnad när pequeño folletos dyker upp: små färggranna häften i denna frimurarloge på landsorten med sin stolta, högljudda politiska djupsinnighet.
Plötsligt skär hurrarop genom frekvensen där vrede tidigare frodats. En gammal trattformad högtalare börjar spela raspig kubansk folkmusik på hög volym, och alla tar varandra i hand och dansar i cirklar.
Det var så El Camino a la Felicidad – Vägen till lycka – välkomnades på Kuba, när man lättade på inreseförbudet och de första flygen med amerikaner landade på den historiska ön. Tullinspektörerna fann hundratals spanska häften – inproppade i handbagage, nertryckta i ryggsäckar – som de tog ur, synade och med ett leende släppte in i vad som beskrivits som en av världens mest förtryckande kulturer.
På den dagliga gatumarknaden i Havanna stannade både försäljare och deras kunder till och började omedelbart läsa de enkla levnadsregler som L. Ron Hubbard formulerat. I närheten av bergen i öst upphörde arbetare i det berömda País del Tabaco (Tobakslandet) med att skörda blad och löpte till stängslet för att följa med sina vänner som sprungit från torkladorna för att få häften, och många bad om två eller tre exemplar att ta med sig hem. Längre ner på vägen lyssnade rosenkindade, mörkhåriga barn uppmärksamt på sin lärare som läste högt ur ”Ama y ayuda a los niños” (Älska och hjälp barn) och ”No dañes a una persona de buena voluntad” (”Skada inte en välvillig person”), två av de 21 levnadsreglerna i Vägen till lycka.
Överallt har det varit likadant – principerna sprider sig. Och en unik lycka har lagt sig över ön, likt de strålande flamboyantträden som skänker träskjulen sin paradisskugga.
