| ||
 |
Jovan Raskovic ,(ovan till vänster) som öppet har erkänt att han var anstiftaren till den etniska rensningen i Jugoslavien, hyllades som en stor psykiatriker. Hans hängivna student och ledaren för massakrerna i Bosnien, Radovan Karadzic (ovan), är också en psykiatriker. Nuvarande serbiske presidenten Slobodan Milosevic (ovan till höger) har följt i deras fotspår. | |
Bombningarna har stopparts och en fredsbevarande markbunden styrka finns nu i Kosovo.
Men hur underblåstes de etniska konflikterna i området så att det ledde til krig? Svaret på den frågan är nyckeln till varaktig fred.
“Jag känner mig ansvarig för att jag gjorde förberedelserna för det här kriget—även om det inte var de militära förberedelserna. Om jag inte hade skapat den emotionella spänningen hos det serbiska folket skulle inget ha hänt”.
“Mitt parti och jag tände gnistan hos den serbiska nationalismen, inte bara i Kroatien utan överallt i Bosnien-Herzegovina”.
“Vi har drivit detta folk och vi har givit det en identitet. Jag har upprepat det gång på gång till detta folk att de har kommit från himlen, inte från jorden.”
essa ord - som hördes på televisionen Yutel i Belgrad i januari 1992, och den person som yttrade dem, avslöjar mer om konflikterna på Balkan än den mångfald av tolkningar som erbjudits av media och politiker under de gångna åren. Talaren var den serbiska psykiatrikern Jovan Raskovic, grundare av Serbiens Demokratiska Parti (SDP) i Kroatien.
Den internationella debatten om den politiska, sociala och militära situationen på Balkan underlåter i allmänhet att nämna Raskovic. Men likväl, som en av de moderna demagogerna för etnisk rensning i regionen, spelade Raskovic en central roll i att utforma de händelser som nu kan beskådas. Hans ultranationalism och patos för skapandet av ett “Stor-Serbien” föregick med ett decennium den etniska massakern som skedde 1992 i Jugoslavien. Även om han dog samma år, så har arvet efter honom, för hundratusentals civila, inkluderat mord, tortyr och/eller våldtäkt.
Skapandet av en paranoid nation
Raskovics inflytande började i hans hemstad Sibenik i södra Kroatien under tidigt 80-tal. Hans tillämpning av fundamentala psykiatriska teorier och utövningar som verktyg för förtryck var uppenbar redan då. Enligt en psykiatrikollega, Brois Zmijanovic, som skrev i tidningen Nedjeljna Dalmacija den 17 oktober 1991, “använde Raskovic elchocker och andra sadistiska psykoterapeutiska metoder och visade särskild njutning för kroatiska fall, speciellt kroatiska kvinnor”.
Raskovic glorifierade den serbiska minoriteten i Kroatien, och berättade under offentliga möten om ohyggligheter begångna mot de ortodoxa serberna under andra världskriget av Ustasja - kroatiska fascister insatta av nazisterna som marionettledare under andra världskriget. Han talade i det oändliga om koncentrationslägren byggda av Ustasja, och sade att de var exempel på “folkmordsinstinkten” hos det kroatiska folket.
Som psykiatrisk expert på paranoia kunde Raskovic knappast vara omedveten om den effekt han skapade genom sina redogörelser om slaktade serbiska barn eller om serbiska kvinnor som fick inälvorna utrivna - händelser som ägt rum för mer än 50 år sedan, men som han presenterade i ett sken av att de hände i nuet.
I själva verket ägnade Raskovic mycket av sitt eget skrivande under 80-talet åt psykiatri för massorna. I den meritförteckning som han 1990 presenterade för Serbiska Vetenskapsakademin, listas många av hans arbeten om ämnet paranoia (med fokus på studiet av de mekanismer som utlöser paranoia), avundsjuka, aggressivitet hos mass-orna, och liknande teman. I ett av hans mest kända verk - “Ett galet land” (Luda Zemlja), som handlar om Jugoslavien, skrev Raskovic att när tre etniska grupper lever tillsammans, “så drabbas relationerna av paranoia, känslan av hat blir det normala, den mänskliga faktorn, försvarsfaktorn”.
|
Paranoians masspsykologi var exakt vad som slog rot i regionen under 80-talet, medan “berättelser om våldtäkter som krigsförbrytelser började dyka upp i f.d. Jugoslavien”, skrev Dr Mladen Loncar från det Medicinska Centret för Mänskliga Rättigheter i Zagreb i Kroatien i början av 1993.
“De serbiska myndigheterna drog igång dem för att uppnå vissa politiska mål - upphävandet av Kosovos självstyre och upprättandet av diskriminerande lagstiftning. De offentliggjorde nyheten att albanska män våldtog serbiska kvinnor i Kosovo. Det här bevisades dock aldrig och inte heller fanns det några medicinska dokument om det.”
“Det var ett ’försöks’studium om utnyttjandet av våldtäkt i syfte att uppnå politiska och militära mål”, fortsatte Loncar. “De såg att denna metod var effektiv för massorna. Den provocerade fram psykologiska effekter, människor samlade sig kring de lokala myndigheterna och begärde fler undertryckande åtgärder mot albanerna”.
Det banade också väg för politisk handling. Den serbiska partiledaren Slobodan Milosevic utnämnde sig själv som “befriaren” av det serbiska folket, och efter det att han valts till president i Serbien 1989 så berövade han Kosovo det självstyre det åtnjutit sedan 1974.
Loncar skrev också om en “speciell grupp psykiatriker” vid militärsjukhuset i Belgrad som “specialiserade sig på krigspsykologi och som utarbetade metoden för systematisk våldtäkt, och sedan övergick till att använda den i kriget mot Kroatien och Bosnien-Herzegovina”.
Efter att ha insett de psykologiska effekterna av våldtäkt, utnyttjade sedan strategerna ett uttalande som gjorts av den serbiska biskopen Nikolai, i vilket han tillkännagav att 30 000 muslimska kvinnor hade blivit våldtagna i Bosnien, “för att skrämma resten av den bosniska befolkningen. Målet för ett sådant tillkännagivande är att tvinga människor att lämna sitt land.”
Den tändande gnistan
Medan det psykologiska kriget utkämpades mot den ickeserbiska befolkningen i Bosnien och Kroatien, så spenderade Raskovic mer och mer tid i Belgrad, för att få stöd för sina teorier och för skapandet av ett “Stor-Serbien”. Han var medförfattare till “Promemoria från Serbiska Vetenskapsakademin” 1986—en skrift som förespråkade den rasmässigt överlägsna nationen; den opublicerade skriften cirkulerade bland politiska ledare och intellektuella.
Under 1990 tände Raskovic slutligen gnistan över hela nationen i och med publiceringen av sitt verk Ett galet land (Luda Zemlja), knappast något mer än ett manifest för att få hans psykiatriska teorier över etniska skillnader i Jugoslavien att bestå.
Enligt Raskovic har kroaterna en “rädsla för kastrering” och är rädda för allt, och kan därför inte hävda sig själva och utöva auktoritet och ledarskap.
Han påstod vidare att muslimerna, å andra sidan, hade en “anal-erotisk fixering” som driver dem att skaffa sig rikedomar och gömma sig bakom fanatiska attityder.
Serberna - hans eget folk - har ett “Oidipuskomplex” som berättigar dem att sätta sig upp emot och “döda fadern”. Det här, förklarade han, är varför serberna är den enda gruppen med känsla för auktoritet och varför de måste utöva den auktoriteten över de andra jugoslaviska folken.
Man värvade köpare till Raskovics bok genom en reklamkampanj där Raskovic hyllades som den största psykiatrikern och vetenskapsmannen av sin tid.
Medan hans ultranationella serbiska syften underblåstes via media och offentliga tillställningar, så skapade Raskovic partiet SDP i Kroatien.
Nu var det bara en tidsfråga innan den ingjutna paranoian mot kroater hos den serbiska minoriteten skulle eskalera till blodsutgjutelse.
Den serbiska civilbefolkningen i Krajina - de huvudsakligen serb-befolkade områdena i Kroatien vid gränstrakten till Bosnien och Serbien - försågs 1990 med vapen av regeringen i Belgrad via ledarna i SDP, för att kunna “försvara sig” mot kroaterna. Vägblockeringar upprättades av serberna i syfte att hindra icke-serber från att komma in i de områden i Krajina som man tillkännagivit som “serbiska”. När poliser sändes från den kroatiska regeringen för att skapa ordning, så blev de dödade. Krig hade brutit ut i Kroatien.
Konflikten sprider sig
Under tiden som Kroatien upplevde sporadiska konflikter så ökade den etniska rivaliteten hos grannen Bosnien-Herzegovina kraftigt. Där i Sarajevo, bemyndigade Raskovic Radovan Karadzic, år 1991, att leda den bosniska förgreningen av SDP.
Valet av ledare för de bosniska serberna var inte en tillfällighet. Karadzic hade varit Raskovics elev i grupp-psykologi i Zagreb under 1988 och 1989, samt hans politiska praktikant. Hans lojalitet till Raskovic var orubblig.
Karadzic tillkännagav offentligt 1991 i en mediaintervju att han var ideologiskt influerad “framförallt av Jovan Raskovic”.
Liksom Raskovic hade Karadzic grupp psykologi och paranoia som sin specialitet, bevisat i de verk i ämnet som presenterades vid den “Femte Kongressen för Jugoslaviska Psykoterapeuter” i oktober 1997 i Sarajevo. Karadzics “forskning” involverade handlingen att för olika patientgrupper läsa upp en berättelse i vilken flera människor skar upp medlemmar av sin egen familj i småbitar. Det enda syftet var att observera den intensiva rädsla berättelsen skapade hos patienterna. Det är kanske inte så förvånande att Karadzics arbete publicerades av Tavistockkliniken i London - en klinik med en egen dyster historia av forskning i “militärpsykologi”.
