Lenas Berättelse
Göteborgs-Posten skrev den 26 februari 1989 bland annat följande om Åke Wiman, som är en av grundarna av föreningen FRI: “Åke Wiman, 44 år, har ett enda mål: att avslöja och utrota Scientologi-kyrkan i Sverige. Han ägnar sig också åt att avprogrammera anhängare som vill bli kvitt sitt engagemang.”
Åke Wiman kallar det själv “ekonomisk rådgivning” i Striptease den 6 december 1995.
Lena är en tjej som Åke Wiman planerade att avprogrammera. Det var hennes föräldrar som ville det, inte Lena själv. Wiman smet undan sitt ansvar i Lenas fall med följande ord (Striptease 6 dec 1995):
“Till saken hör att Lena gjorde en polisanmälan och i den ... jag är inte polisanmäld för någonting. Jag gick därifrån när det blev våldsamt”.
Åke Wiman bekräftar Lenas berättelse, men avsäger sig allt ansvar.
Så här berättar Lena själv drygt 10 år efter händelsen:
“1987 utsattes jag för våldtäkt. En mental våldtäkt. Andra har kommit att kalla det för ett avprogrammeringsförsök. Några få vill kalla det ett försök till programmering. Jag kallar det en våldtäkt - en mental våldtäkt.”
“Plötsligt vaknar jag av att ett antal personer kommer in i mitt rum. Jag känner igen de flesta men inte alla. Jag blir förvånad men egentligen inte rädd. Jag sätter mig upp i sängen och ser på dem. De flesta hälsar, men ingen beter sig som om det skulle vara det minsta konstigt att de befann sig i mitt rum - de sätter sig ner. Jag tittar på dem. Nu börjar jag bli arg. Jag ber dem därför lämna rummet tills jag bytt om - de vägrar. Trots att stämningen i rummet blir mer och mer obehaglig, har jag svårt att förstå vad som håller på att hända. Det enda jag nu tänker på är att jag måste få på mig lite ordentliga kläder så att jag i alla fall kan behålla en del av min värdighet. När jag till slut hotar att klä av mig naken inför alla, lämnar de mig ensam. Jag byter om och sätter på mig mina kläder. Jag känner hur adrenalinet pumpar i min kropp och hur händerna skakar lätt.
Jag tänker blixtsnabbt. Om jag inte ska acceptera det här blir jag tvungen att ta mig ur lägenheten.
Så plötsligt är de där. Överallt. De håller i mina armar, de håller i mina ben, de håller i min kropp - jag skriker. De drar mig bakåt in mot lägenheten, bort från dörren. Jag skriker. Till slut har de dragit tillbaka mig in i mitt rum. De håller i mig, överallt, deras armar är som tentakler som suger sig fast i min kropp och håller mig kvar. Nu förstår jag. Det ofattbara. Det där som inte kan hända, inte får hända, händer mig.
Jag dras ner på sängen. Någon håller i mina handleder, andra håller i mina fotleder. De vill att jag ska sluta skrika. Någon försöker tysta mig genom att lägga sina händer på min mun. Jag slänger med huvudet fram och tillbaka. Fram och tillbaka slänger jag mitt huvud medan jag skriker att de ska släppa mig. det är svårt. Jag kan inte kapitulera inför detta. Jag kan inte förlora mig själv. Så jag kämpar och jag skriker. Jag försöker åla mig ur deras grepp. Jag står inte ut med att sitta fast. Vad som helst men inte sitta fast. Jag skriker: greppen hårdnar. Någon sätter sig bakom mig. Håller om midjan och trycker. Andra håller i mina händer och fötter. Jag sitter fast.”
Lite längre fram skriver Lena:
“Slaget träffar mig över kinden och örat. Det bränner till. Men jag känner det nästan inte. Smärtan i örat får mig att vika mig dubbel. Långt bort hör jag någon säga till mig att det var väl inte så farligt. Sluta att fåna dig. Jag hör någon fråga vad som hände. Jag var tvungen att få henne att lugna ner sig får jag höra som förklaring. Hon var ju hysterisk. Nu orkar jag inte längre. Jag känner hur tårarna svider i ögonen. Jag sjunker ihop. Det är som om kroppen inte vill lyda mig längre, utan nu ger upp.
Gråten känns nästan som en befrielse. Jag ligger på sängen. Jag orkar inte vara stark. Jag orkar inte hålla smärtan inne. Den sliter i mig. River i min kropp och hotar att slita sönder mig. Min far håller om mig. Han ligger bredvid mig och håller min skälvande kropp. Han gråter. Min pappa. Å, vad jag älskar min pappa. Jag borrar huvudet in i hans bröst. Känner lukten av hans kläder. Jag vill stanna här i trygghet. Som ett litet barn klamrar jag mig fast vid honom och gråter. Plötsligt står det klart för mig.
Det är nu jag ska omvändas. Det är nu deras makt ska befästas. Det är nu jag ska formas. Stöpas om. Liksom lera ska jag nu vara mjuk och formbar. Det är nu när allt motstånd ska vara avtrubbat som avprogrammeraren träder in för att likt konstnären forma sitt mästerverk. Det är nu som jag ska komma att förstå - sanningen. Jag ska avsäga mig min tro. Jag ska avsäga mig min syn på livet.”
Till sist skriver hon:
“Det värsta är när ingen förstår varför jag inte vill träffa dem. När omgivningen anser att jag överreagerar och att jag borde skärpa mig och ta mig samman. Jag försöker förklara. Men vad ska jag säga. Visst kan jag berätta vad som hände. Visst, människor lyssnar. Men hur ska de kunna förstå när våldtäkten skedde inom mig. När det var där inne, djupt inne i mig som jag trasades sönder och förlorade mig själv. Hur ska jag kunna förklara för andra om sorgen, om mitt självförakt, om min nakenhet. Hur ska jag kunna berätta för andra att alla jag möter skrämmer mig, att alla jag möter är ett potentiellt dödligt hot. Hur ska jag kunna veta. När jag en gång så totalt litade på de som skulle vara mitt yttersta försvar. När det var de som utgjorde mitt allra dödligaste hot. Vem finns då kvar att lita på? Hur ska jag kunna samla ihop det liv som slagits i spillror. Jag gråter. Inombords gråter jag när jag betraktar mitt liv. Det ligger där i skärvor.
Med vilken rätt?
Så lätt det skulle vara om man kunde säga att de som gjorde mig detta är monster. Så lätt det skulle vara om de skulle vara ondskefulla varelser och ständigt sökte att trycka ner och förgöra mig och andra människor. Men det är de inte. De är inga ondskefulla varelser från ett länge sedan glömt helvete. De är du och jag. De är vi. De är vi när vi desperat söker svar. Vi är så vana att livet är vitt eller svart. Att ondskan förborgar sig någonstans långt borta.
Jag är scientolog. Nu drygt tio år senare, har jag varit det länge. Det är jag som får svälja min sorg. Det är jag som har fått haft överseende. Det är jag som har fått bringa ordning.
Under tystnadens mur begråter jag min förlorade oskuld”.
Fotnot: Lena heter egentligen något annat.
