Psykiatriska droger och ”behandlingar” orsakar ofta värre tillstånd än dem de förväntas behandla. Till och med när bevisen är bindande vägrar en del psykiatriker att medge sina ”misstag”.
sykiatriker Jan-Otto Ottosson är välkänd. Han har lyfts fram i många artiklar under det sista årtiondet. I dessa har han diskuterat etik och mänskliga rättigheter och han citeras ofta i tidningar som en “auktoritet”.
I nästan varje artikel hänvisar han till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och patienters rättigheter och talar om medicinsk etik. Ottosson kämpar hårt för att skapa en positiv bild av psykiatrin, för att få den att verka konstruktiv, mänsklig och rätt.
Det är en närmast omöjlig uppgift. Det största hindret är psykiatriker, som Ottosson själv.
I en radiointervju 1997 medgav Ottosson utan att tveka att han varit inblandad i den tvångsmässiga steriliseringen tidigt i sin karriär.
Fram till 1974 hade psykiatriker fortfarande laglig rätt att sterilisera patienter, grundat på rashygienisk lagstiftning från början av seklet. Teorin var att de mentalt efterblivna och de “mentalt sjuka” hade “dåliga gener” och därför borde hindras från att skaffa barn.
Faktum var att det var ett svepskäl för att bli kvitt dem som inte betraktades som “rasmässigt rena”. “Vansinne” var ett svepskäl för att bli kvitt dem som psykiatrikerna betraktade som lägre stående. Det här inkluderade dem som de ansåg ha lägre intelligens, eller som var av “fel” ras, religion eller politisk uppfattning. En del människor steriliserades enbart på grund av att psykiatriker ansåg dem vara fysiskt oattraktiva, eller t.o.m. på grund av att de var “för fattiga” för att ha barn.
Faktum är att väldigt många “mentalpatienter” dog också i Sverige. Den svenska avdelningen av Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) har tagit fram information som tyder på att många svältes till döds på mentalsjukhusen. Detta har nyligen presenterats som en stor skandal på TV och i tidningar.
Antingen de dödades eller steriliserades så var det psykiatriska “resonemanget” detsamma - att hindra “dåliga gener” från att sprida sig i befolkningen. I Sverige steriliserades 65 000 människor - den högsta siffran i något europeiskt land, Tyskland under naziregimen, undantaget.
Dessa åtgärder vidtogs speciellt på kvinnor, ofta i samband med en abort. Om samtycke ansågs nödvändigt skaffades detta ofta under hot. Att gå med på att bli steriliserad gjordes ofta till ett villkor för att få lämna institutionen.
Jan-Otto Ottosson utförde inte sådana operationer. Men han gjorde bedömningar angående vilka som borde steriliseras. När han konfronterades med sin roll av en reporter, visade Ottosson ingen ånger. (P1, den 20 september 1997.) Enligt honom var det bara så att det var på det här sättet som medicinkåren tänkte vid den tiden.
Tusentals stympade
Om man var snäll så skulle man kunna säga att Ottosson gjorde ett större etiskt misstag när han tog till sig de rashygieniska idéerna från sina psykiatrikollegor och sedan tog aktiv del i steriliserings-programmet. Det här förklarar dock inte hans oförmåga att se detta som fel, trots att han visste att tusentals kvinnor stympades och berövades förmågan att föda barn.
Att kalla denna massorättvisa ett övergrepp på de mänskliga rättigheterna är alltför milt. Vid slutet av den nyligen gjorda undersökningen rekommenderade regeringen att ge 175 000 kronor i skadestånd till var och en av dem som steriliserats. Mer bevis för att operationerna var fel kan man knappast begära.
Det Ottosson och andra psykiatriker fortsatte att göra ända fram till 1974 måste staten idag handha på bästa sätt genom att betala ut stora summor av allmänna medel. Men ingen mängd pengar kan ersätta det lidande och den förödmjukelse dessa tidigare “patienter” varit med om.
Svenska Dagbladet skrev om ett av offren i april i år. Frida steriliserades för nästan 50 år sedan. Under ett halvt sekel förtryckte hon den förödmjukelse och förnedring hon kände inombords, och berättade inte för någon om det förrän nu.
Övergreppet på Frida hade inget att göra med “dåliga gener” eller “mentalsjukdom”. Hon steriliserades då hon ansågs “för fattig” för att ha barn. Hon var ängslig för den abort hon redan gått med på att genomgå när hon blev tillsagd - just innan hon skulle sövas ner inför operationen - att operationen inte skulle fortsätta om hon inte “gick med på” att också bli steriliserad.
Slagen av förvåning och övertalad om att hon och hennes man inte skulle vara kapabla att försörja ett barn, kände hon att hon inte hade något val.
Senare, när hon verkligen ville ha barn, kunde hon inte få fram ord för att uttrycka sina känslor. Hon hade berövats något inga pengar kan ersätta.
Så länge som Jan-Otto Ottosson och andra ansvariga för dessa tragedier vägrar att erkänna den skada de åsamkat är tal om mänskliga rättigheter och medicinsk etik bara tomma ord.
I radiointervjun 1997 bad inte Ottosson precis om ursäkt för sin roll i steriliseringen och gjorde det onda än värre genom att påstå att de flesta offren “var glada över operationen”.
Förnekar religionsfriheten
Att godkänna steriliseringar är inte Ottossons enda etiska “misstag”.
Förutom att han på falska grunder påstår sig vara en expert på mänskliga rättigheter är Ottosson också en högröstad kritiker till nya religiösa rörelser. Han påstår sig till exempel vara en expert på Scientologi även om han aldrig pratat med någon representant för religionen.
Han går till och med så långt att han i en artikel i läkartidningen ifrågasätter religionsfriheten och argumenterar för att denna frihet gör intrång på andra rättigheter.
I sitt arbete mot religionsfrihet är Ottosson också aktiv i Föreningen Rädda Individen (FRI). Enligt deras egen skapade bild av sig själva, är det en grupp föräldrar till medlemmar i olika religiösa rörelser som är missnöjda med att deras söner eller döttrar inte valde att bli läkare eller advokater utan i stället valt ett religiöst liv. Men FRI är också kraftigt influerat av ett antal psykiatriker och psykologer, som Ottosson.
FRI rekommenderar de-programmering, som vänligt uttryckt inbegriper intensiva påtryckningar för att tvinga människor att avsäga sig sina åsikter, sin trosuppfattning, sina vänner och sin integritet. I många fall har detta betytt fångenskap, omild behandling, långa “övertalningar” och hot, och t.o.m. fysiskt våld.
Det är denna organisation som Ottosson verkar för och stödjer. I sin artikel föreslår han också att FRI:s åtgärder integreras med vanlig medicinsk omsorg och att speciella institutioner som kan “behandla” religiösa människor öppnas.
Sonen till FRI:s f.d. ordförande, 37-årige Jakob Kristensen, har varit medlem i Hare Krishna i 18 år. Under den tiden har han två gånger varit med om deprogrammerings-försök av föräldrarna och två inhyrda “proffs” från USA.
Den 13 november 1987 skrev Jakob Kristensen en debattartikel i Göteborgsposten under rubriken “Tro vad ni vill - och låt mig göra detsamma”. Han beskrev de förödmjukande deprogrammeringsförsöken och FRI:s metoder och arbete, och avslutade med följande ord:
“Vad jag således personligen fått erfara är att FRI:s frihetsbegrepp inte är mer värt än begagnat toalettpapper.”
Så psykiatriker Ottossons inblandning i en sådan grupp är ett annat svårt “misstag” som man inte kan förstå. Trots alla hans ädla offentliga uttalanden är hans idé om mänskliga rättigheter uppenbarligen att han har rätten att kontrollera vilka val som människor ska göra.
