Den diagnostiska förbannelsen

Psykiatrisk stämpling och drogande av barn förstör deras framtid

NEtt ökat antal barn påstås ha mentala störningar och behandlas med starka, sinneförändrande neuroleptiska droger (psykiatriska lugnande medel). Ingen vet egentligen någonting om de fysiska och mentala effekterna av detta, särskilt inte på lång sikt.

I ett reportage i tidningen Metro nyligen sades det att kostnaden för de biverkningar som de psykiatriska “lyckopillren“ åstadkommit hos både gamla och barn uppgår till en svindlande summa på över 70 miljarder kronor. Det torde ge en viss ledtråd.

EN VARNING

- Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) i Sverige har varnat för att psykiatrikerna “håller på att förstöra många barns framtid och lycka genom att behandla beteendeproblem med sinnesförändrande kemi“ säger KMRs talesman Börje Lindroth. “Vi vill åstadkomma medvetenhet och förståelse för att detta är ett konstruerat problem.“

Mycket uppmärksamhet riktas mot problembarn, inte bara i hem och skolor utan också bland lokala myndigheter, i riksdagen och i media. Fler och fler barn rapporteras ha allvarliga problem, inlärningssvårigheter, beteendeproblem och mentala störningar.

Enbart under de senaste 13 åren har antalet elever med så kallade beteende- eller mental-problem ökat fyra gånger.

Det ser ut som om det fanns ett problem och att någonting görs åt det, eftersom allt fler barn förs över till särskola och till specialundervisning som erbjuds exempelvis när de får diagnosen “ADHD“. Samtidigt bildas fler och fler speciella barnpsykiatriatriska avdelningar, och deras svar är mer och mer klassificeringar av barn – och därmed mera neuroleptiska droger.

Det pågår dock en ständig diskussion om huruvida denna utveckling är riktig. De flesta människor är instinktivt skeptiska när doktorer och barnpsykiatriker börjar droga barn bara för att de har svårigheter med att anpassa sig i skolan.

På senare år har det varit en tilltagande trend att behandla dessa barn med amfetamin och med psykiatriska anti-depressionsdroger som missledande kallats “lyckopiller“. Detta har blivit en strålande affär. “Diagnoser“ på barn har ökat och så har drogerna.

Självständiga vetenskapsmän som forskar i droger har upprepade gånger varnat och påpekat att vi inte känner till “biverkningarna“ av dessa droger på lång sikt, trots att det finns många rapporter som vittnar om den olycka de orsakar.

ALLVARLIGA BIVERKNINGAR

Psykiatrisk behandling med neuromedicin kan skapa kroniska personlighetsförändringar (“Neurologiska Biverkningar“) Det är t o m ännu mindre känt att neuromedicin kan ha mycket allvarliga fysiska såväl som mentala verkningar, bl a kan de orsaka självmord.

Hälso-departementet avslog “DAMP“ som en verklig diagnos, bland annat för att termen är för oprecis

Ett forskningsprojekt som publicerats i den danska läkartidskriften (“Ugeskrift for Laeger“) # 150/48 om självmord bland barn och unga vuxna under 30 visade att 60 procent av dem som begick självmord var i kontakt med det psykiatriska systemet eller hade varit det nyligen.

Ungefär 2000 ungdomar under 25 försöker begå självmord varje år. Av de som dött i åldrarna 15 och 29 hade var fjärde begått självmord — självmord var den vanligaste dödsorsaken.

Forskningsledaren och chefsläkaren för avdelningen för demografisk psykiatri i Risskov, Preben Bo Mortensen har understrukit att människor under psykiatrisk behandling i hög grad riskerar att begå självmord strax efter det att de skrivits ut från en psykiatrisk klinik.

Antalet självmord bland patienter som fått diagnosen schizofreni och varit under behandling med neuroleptiska droger, har fördubblats sedan mitten av 1970. Denna allvarliga och stadiga ökning av självmord måste ses i samband med det faktum att självmordssiffran bland den övriga befolkningen har gått ner med hälften.

PLACEBOEFFEKTEN

Den mest tillförlitliga medicinska forskningen bedrivs med “dubbelblindtest“. Några i testgruppen ges experimentell medicin, andra tar inaktiv ersättning som kalkpiller. Varken forskarna eller försökspersonerna vet vilka som fått den “riktiga“ medicinen.

Forskning i “lyckopiller“ som använder dessa procedurer visar att det bara var en begränsad skillnad mellan effekten av placebo och den testade drogen. Testerna var inte tillräckligt känsliga för att med säkerhet kunna avgöra om det var någon skillnad mellan placebo och de testade drogerna. Det enda som kunde fastslås med säkerhet var biverkningarna av de aktuella drogerna.

Två amerikanska forskare, Irving Kirsch och Guy Sapirstein, som utvärderade 19 större studier av dessa droger, gör gällande att neuro-medicinerna inte behöver ha några andra effekter än “biverkningarna“ för att övertyga människor om att “drogen verkar“ och därför upplever de en aktiv placeboeffekt — känner sig bättre för att de tror att de tar en “effektiv“ substans.

“DIAGNOSER“ ÄR PROBLEMET

	På bilden – Mannen bakom amfetaminet till svenska skolbarn, professorn i barnpsykiatri, Christoffer Gillberg. Han började med amfetaminexperiment på barn, först i liten skala, två har idag blivit ett tusental. Gillberg har försökt bagatellisera sitt förehavande med att jämföra amfetamin med kaffe.

Börje Lindroth, talesman för KMR, en privat grupp som etablerats för att avslöja och utplåna psykiatriska brott mot mänskliga rättigheter, varnar för den förändring som sker för närvarande, där barn och unga människor allt oftare, och allt snabbare får psykiatriska droger utskrivna för symtom som förr hade hanterats utan kemikalier.

Börje Lindroth understryker att det är den underliggande psykiatriska diagnosen som är det verkliga problemet, eftersom neuromedicin inte kan skrivas ut om det inte finns “klinisk grund“ för deras användning.

Särskilt detta att lägga en diagnostisk stämpel på barn är i sig väldigt tveksamt. Det är farligt för barnens framtid när man undersöker de kriteria som används, eftersom vi idag arbetar med så mångfacetterade och föränderliga beteendemönster att barn mycket lätt kan bli fel diagnosticerade som “onormala“. Det händer ideligen.

Det har fästs rätt stor uppmärksamhet vid risken att diagnosticera fel och ett växande antal läkare är mycket tveksamma att stämpla barn med anspråk på kemisk behandling. Diagnoser ges i typfallet först efter ett flertal undersökningar gjorts av bland annat psykologer. Men det måste understrykas att diagnoser ställs baserade på ett antagande och de normer som används är inte vetenskapligt fastställda. Tvärtom så ändras de ofta. Idag kan ett barn bli ansett som ett “ADHD“-barn om bara ett eller två av de tre komponenter som anses antyda tillståndet är aktuella: problem med koncentration, motorisk kontroll eller förståelse. Om man bestämmer sig för en ändring vad gäller förståelsen av barns beteende, då förändras också begreppet om vad som är normalt.

I april 1998 —efter tre års arbete — förkastade Hälsodepartementet i Danmark “ADHD“ som en verklig diagnos, bl a. för att termen är så oexakt.

“ADHD“ ÄR ETT BEDRÄGERI

Ännu mera diskuteras i USA den trend i vilken fler och fler barn diagnosticeras och behandlas kemiskt. En amerikansk läkare, specialist inom barn-neurologi, Fred A. Baughman, har lett intensiv forskning gällande barn som diagnosticerats som “ADHD“. Han har inte kunnat finna någonting som rättfärdigar drogandet av barn.

Dr Baughman sade, “Vi “överdiagnostiserar“ inte ADHD, vi “feldiagnostiserar“ inte ADHD, —ADHD är ett totalt, 100-procentigt bedrägeri. De många miljoner barn i världen som drogas har ingen sjukdom.“

Dr Baughman tror att “hade majoriteten av de barnen lärt sig läsa ordentligt med ljudmetod i undervisningen hade de aldrig blivit stämplade som “ADHD“-barn eller någon som helst annan inlärningsstörning“.

“Food and Drug Administration (FDA) i USA har medgett att “ingen bestämd patofysiologi för åkomman har beskrivits“. FDA noterade också att “vi är inte medvetna om att ADHD har bekräftats som biologiskt organiskt syndrom eller sjukdom.“

BEHANDLING MED PROBLEM

KMRs talesman Börje Lindroth anser att “barn tar skada av att behandlas med kemi för beteendeproblem, som i verkligheten helt enkelt kan orsakas av studiesvårigheter. På det hela taget har behandling med psykofarmaka aldrig hjälpt vare sig svaga eller starka barn.“

Han tillägger:“ Det är ingen lösning för ett barn att få en diagnostisk stämpel även om det för föräldern kanske kan vara lättare att säga att “Lars har ett ADHD-problem, istället för att säga att Lars är förvirrad.“

Barn behöver verklig hjälp, inte en diagnos. Ibland kan det tyckas att ett barn inte är “normalt“, men det är inte alltid en svaghet. Tänk bara hur mycket fattigare världen vore om psykiatrikerna hade kunnat behandla några av våra mest berömda ADHD-barn som Walt Disney, John Lennon, Leonardo da Vinci, John F Kennedy, Mozart eller H.C Andersen. “

Börje meddelar att KMR arbetar för att skapa en drogfri framtid för vår nästa generation, i säkerhet från psykiatrins kemi.

För mera information om KMR ring 08-83 85 18, eller skriv till adressen nedan.