Tendens hotar sociala program
“Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsökra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse.”
– Den Europeiska Konventionen om Mänskliga Rättigheter
Skolverkets Generaldirektör Mats Ekholm (ovan) Livets Ords Skola i Uppsala (t h). Foto: Christer Fogde |
Konfessionella friskolor i Sverige står i fokus för en debatt som väcker bekymmer gällande skyddet för religionsfrihet över hela landet och religionens möjlighet att fullfölja sin sociala roll.
I enlighet med den Europeiska Konventionen om Mänskliga Rättigheter sade det svenska Skolverket 1996 ja till friskolor som ville ägna sig åt religiös uppfostran för sina barn.
Nu hotas den rättigheten för ett antal kristna skolor som lär ut kristna föreskrifter som en del i sin läroplan.
I december förra året förklarade Skolverkets generaldirektör Mats Ekholm i ett memorandum att kyrkor inte får starta friskolor med motivet att förmedla kristen tro. Enligt hans resonemang kan en friskola som skall drivas på en “Faktisk och heltäckande” basis inte samtidigt “påstå att kristen tro är den sanna och rätta tron”. Om de meddelar en sådan undervisning, kommer de, enligt Ekholms förordning att förlora sitt finansiella stöd.
Detta står i drastisk konflikt emot Skolverkets beslut 1996, som citerade den Europeiska Konventionen om Mänskliga Rättigheter och noterade: “Skolverket anser inte att staten kan ha någon synpunkt på hur konfessionella skolor uttrycker sin egen religiösa profil i utbildning så länge som detta är förenligt med grundläggande demokratiska värde.”
Ekholms förordning kom till utan att sådana värden togs i beaktande: ingen demokratisk beslutsprocess hölls där föräldrar och deras barn hördes.
Förändringen i synsättet gentemot de kristna friskolorna är en antydan om en växande trend av diskriminering av kristna i Sverige: en egendomlig företeelse i ett land där kristendomen ända till år 2000 var statsrelgion.
En riksdagsledamot från det kristdemokratiska partiet berättade för FREEDOM om illavarslande händelser i södra Sverige. Fritidsnämnden i Malmö stoppade kommunala bidrag till kyrkor och församlingar som driver projekt i kommunen för ungdom, bl a projekt som syftar till att förebygga ensamhet, brottslighet och drogmissbruk.
I samtal med medlemmar i flera ungdomsprojekt fick FREEDOM veta att det alltmer händer att ansökningar om kommunalt bidrag avvisas om de har den minsta anknytning till en kyrka, även om projektet är helt icke religiöst.
|
“Det är nästan omöjligt att göra denna skillnad. De flesta aktiviteter för välgörenhet och social förbättring är anknutna till någon religion eller har sin rot i en”, sade han.
“I en sant demokratisk process behandlas alla grupper lika. Var och en har samma chans till allmänt stöd. Resultaten avgör, inte religiös tro, arvsanlag eller nationalitet.
VÄXANDE ANTIRELIGIÖS STÄMNING
Akademiker som Peter Åkerbäck och andra i Sverige såsom advokaten för mänskliga rättigheter Torgny Andersson känner bekymmer inför den trend som framgått av tillbakadragandet av regeringsstöd till religionsanknutna grupper.
Det är en trend att noga observera, säger de, för att kunna förutse, och kunna förebygga glidningar mot extrema konsekvenser av en sekulär stat där strävan är att inte bara förbjuda stöd till religion, utan att neka religionen dess plats i samhället överhuvudtaget. Med andra ord, en stat som till karaktären blir antireligiös. Exakt sådant scenario har framväxt i det sekulariserade Frankrike, vilket har rapporterats av en mängd internationella och europeiska humanitetsgrupper.
Fastän Sverige onekligen har ett av de bästa betygen i Europa vad gäller religös tolerans så har inte heller Sverige varit utan sina fickor av antireligiös extremism.
För bara fyra år sedan kunde den i Stockholm verksamma antireligiösa föreningen FRI (Föreningen Rädda Individen), genom att influera några få politiker åstadkomma en två års undersökning av nya religiösa rörelser i Sverige, vilket också togs upp i media av så kallade “sektexperter”.
Flera likasinnade individer förmedlade regelbundet FRI:s propaganda. Deras ansträngningar inkluderade en plump bok om nya minoritetsreligioner i slutet av 90-talet i Sverige som väckte en storm av kritik från religiöst och humanitärt håll. Icke förty fann boken sin väg till många skolor som “referensverk”, ämnat att förgifta elever, lärare och administratörer mot religioner.
Ännu en annan bok kritiserade kyrkor som var engagerade i, av alla saker, program för rehabilitering av narkomaner. När man betänker omfattningen av drogproblemet i samhället förstår man att människor som arbetade i det fältet blev chockade över att någon organisation som arbetade för att lösa drogproblemet kunde bli angripen på grund av sin religion. Men det hände.
Boken blev intagen som kurslitteratur vid Socialhögskolan och användes av de antireligiöst inställda för att rättfärdiga angrepp mot kyrkligt anknutna sociala program.
Sådana antireligiösa arbeten, som alltid hissar nya röda flaggor, tjänade till att hålla en statlig undersökning av nya religioner gående i två år på skattebetalarnas bekostnad.
Undersökningen var emellertid noggrann, och den slutliga statliga rapporten, med rubriken “I God Tro SOU 1998:113” avvisar hatkampanjen mot nya religioner och finner den grundad på rykten och desinformation.
Rapporten fick media att nyktra till och hjälpte att dämpa den antireligiösa upphetsning som FRI orsakat. Men likväl gjorde den inte slut på antipati och intolerans. Enligt experter på mänskliga rättigheter och religion i världen krävs det ständig vakenhet, utbildning och anslutning till konventionerna om de mänskliga rättigheterna som tecknats ner av hårdvunnen erfarenhet.
Det, vilket historien upprepade gånger visar, får människor av olika tro att lägga sina skiljaktigheter åt sidan, och arbeta tillsammans för att övervinna de verkliga problemen i samhället idag - försämrad utbildning och accelererande drogmissbruk bl andra.
